Du vaknar med ett ryck. Lysrören ovanför dig flämtar när du tvingar dig upp på fötter. Kroppen värker vid minsta rörelse, stel efter att ha sovit på det hårda golvet natt efter natt. Tröttheten drar i ögonlocken, ber om mer sömn, mer vila … men det finns ingen tid för det.
Labbet är kallt; den ryska vinterns kyla letar sig in genom sprickorna i anläggningen. Du ser dig omkring på dina kollegor – trötta ansikten, tomma blickar. De ligger utspridda på golvet, invirade i filtar; några sover, andra stirrar apatiskt ut i tomma intet.
Världen går under, och du och ditt team skulle vara dess räddning. ”Sista hoppet”, hade de kallat er. Du fnyser, lutar dig mot skrivbordet och studerar de röriga anteckningarna och ekvationerna på väggen. Vilka räddare vi är. Du och ditt team hade varit instängda i det här labbet i veckor och arbetat för att hitta ett botemedel mot viruset – utan framgång – samtidigt som kontakten med omvärlden försvann mer för varje dag som gick. Zombierna fanns överallt nu, drev mållöst genom gatorna och dödade skoningslöst allt som fortfarande levde.
Ett botemedel. Fanns det ens? Skulle ni kunna få slut på det här eländet?
Plötsligt tjuter larmet. Du far upp på fötter, hjärtat hamrar, och ser dig omkring på de andra. De reagerar likadant: några med samma panik i blicken, andra som kastar sig mot övervakningsskärmarna för att se vad som pågår. Du följer snabbt efter och kikar över deras axlar mot skärmarna.
VARNING. INTRÅNG.
Orden blinkar mot dig med stora, röda bokstäver. På en av skärmarna ser du dem, släntrande in genom ingången till det avspärrade området. Det blir iskallt i kroppen när verkligheten hinner ikapp. De är här.
Du ser dig omkring på teamet; deras ansikten är stelnade av skräck.
”Hur lång tid har vi?” frågar någon.
”Om de håller den takten … en timme, kanske,” svarar en kollega. Du hör en annan snyfta till. Plötsligt fylls du av en stark övertygelse. Om någon skulle rädda världen, så var det ert team.
”Okej, allihop,” säger du och reser dig, låter blicken svepa över teamet. ”Vi har en timme på oss att ta fram botemedlet.”